ETT STYCKE BRÖD

Ева Лисина şyrnă Annika Bäckström švetle kuşarnă «Horisont» šurnalta tuhnăŞăkăr cĕlli («Çăкăр чĕлли») kalav.


Eva Lisina
ETT STYCKE BRÖD

en berättelse

"ingenting är mer dyrbart än bröd", säger tjuvasjerna.

Jag vet det, har vetat sedan jag var liten. De dagar då jag fick bröd att äta står som milstolpar genom min barndom. En av dessa dagar dyker upp i minnet... Så väcker mig mamma i gryningen:
- Dom säjer att invaliderna ska få rätt att slå stubbåkern i år. Du kan ju själv se: vår Lizuk är långtifrån frisk. Om du skulle ta henne till sjukhuset. Kanske ger dom henne invalidstatus, i så fall kommer vi att ha hö. Utan ko är det ute med oss, säjer mamma, och en skräck griper mig genast. Nu kommer hon strax att säja: "Det finns ingen utom du som kan gå." Nej, det är sant. Vi har ingen annan. Och mamma måste gå till kolchosfältet och rensa rödbetor, hennes lott är översållad med ogräs, troligen blir hon inte färdig idag heller.

Min syster är elva år, hon är två år äldre än jag. Tidigare var Lizuk alldeles normal, men för ett år sedan hände det något med henne: hon blandar ihop allt, tidvis förstår hon ingenting alls. Och i byn har man börjat kalla henne "tok- Lizuk".
- Om dom ger Lizuk invalidstatus kommer vi att ha pengar, då ska jag sy dig en ny klänning, säjer mamma och ser på mig bedjande. - Det finns ingen utom du som kan gå.
Jag vill väldigt gärna tro att hon verkligen ska sy mig en ny klänning, men jag vet att av detta blir ingenting - i vårt hus finns alltför många hål. Och mitt hjärta känns så tungt som om jag skulle ha gått vilse i en mörk skog. "Kära gud, kära gud!" tänker jag." Var ligger detta sjukhus? Vart ska vi gå? Och hinner vi tillbaka innan kvällen?"
Men mammas röst blir säkrare, hon blir så upptänd som ville hon meddela mig en glad nyhet.
- Och du vet, i distriktcentrum har dom en matsal, du tar Lizuk till sjukhuset och går dit, dom säljer ofta bröd där. Om dom inte säljer särskilt kan du ta soppa, till soppan ger dom dig säkert ett stycke bröd.
Bröd?! Den långa vägen skrämmer mig inte längre. Mammas ord trängde till mitt hjärtas mest hemliga vrå. Ibland under skördetiden delades det ut en hel skiva bröd åt var och en i vår kolchos, också jag hade fått smaka. Men vid mina nio år, född under krigsåren, kunde jag inte minnas att mamma någon gång skulle hade bakat bröd.
För brödets skull var jag beredd att gå om så till världens ände.
- Men är det långt till sjukhuset? frågar jag, fastän jag vet att jag hur som helst kommer att gå.
- Åtta verst. Du går ut ur byn och fortsätter till byn Turchan. Kvarnen där syns på långt håll, ta sikte på den, vik inte av någonstans, följ bara vägen så kommer du till distriktscentrum. Sjukhuset är i en lång vit byggnad.
I glädjen över mitt samtycke blir mamma plötsligt tyst och ger mig en lång blick, som om hon tvivlade på något. Sedan suckar hon och omfamnar mig hårt. Mamma omfamnar mig, men jag känner mig föräldralös - jag måste ge mig bort till okända, avlägsna land. Innan vi går dricker Lizuk och jag varsin kopp mjölk. Jag känner på tygbiten som mamma har lagt in pengarna i. Sedan tar jag Lizuk vid handen och vi går ut i bygatan.
- Tok-Lizuk! Tok-Lizuk! skriker barnen.
Jag skulle ha satt efter dem, men det är bråttom nu, därför säger jag ingenting där jag går. Lizuk traskar tyst efter mig som en sjuk lammunge.
- Tok-Lizuk! Tok-Lizuk!
Jag vill komma ut ur byn så fort som möjligt, för att slippa höra dessa smädelser. Pilträden i byn Turchan tycks högre och mörkare än våra, de liksom frågar: "Vad gör ni här?" För att komma längre ifrån dem drar jag Lizuk mot vägens mitt. Vägen är också annorlunda här, fast den är täckt av damm går man på den som på vassa stenar. En pojke kommer rusande efter oss, grensle över en käpp. Vi springer undan, och för att gömma oss för honom springer vi in i något slags hus med dörren på vid gavel. Det är en affär, visar det sig. Om det nu var för att jag var hungrig då jag jag gick hemifrån lägger jag genast märke till en stor låda med karameller. Lizuk har också märkt den, nu rycker hon mig i ärmen:
- Elja, köp karameller åt mig, köp!
Jag löser hastigt upp knytet. Men genast känner jag som en stöt: jag skulle ju köpa bröd! jag måste gömma knytet. Men Lizuk, som alltid är så stilla och lydig, hakar sig fast vid det, biter tänderna samman och drar det till sig. Jag knuffar undan henne men gång på gång kastar hon sig över mig. Expediten ser förvånat på oss. Med all min kraft tar jag tag i Lizuk och släpar henne ut på vägen.
Jag stannar för att dra andan. Vi måste ha sprungit. På båda sidor syns jämna falt. Vid kanten av vägen står en kvarn. Dess väldiga skugga darrar över rågfältet. Långt borta syns ett träd. Det står där ensamt mitt i det vida fältet, av någon anledning känns det som besläktat och nära. Jag ser mot det och lugnar mig småningom.
Ljusstrålarna flödar som skållhett vatten. Ögonen klibbar samman av svett. Grässtrån breder kraftlöst ut sig längs stigen. Inte bara dammet känns hett, t o m löven avger hetta. Vi går ner i en sänka och stannar vid ett träsk. Här är grässtråna tjocka och spänstiga, som om de skulle ha sugit liv ur alla de andra, dammiga, slokande. Vi särar det svala lövverket, öser av vattnet med händerna, tvättar av oss. Men vi har inte tid att vila. Lizuk andas tungt, för vart tionde, femtonde steg ber hon att få sätta sig. Men om vi nu sitter ner blir det svårt att stiga upp sedan - det fattar hon inte.
Vägen är ändlös. Jag får en känsla av att vi inte alls går dit vi ska, utan går bara för att vi måste. Alldeles utmattade hamnar vi vid middagstid i en stor by. Antag­ligen känner folk inte varandra här, de hälsar inte ens på varandra. Jag tar Lizuk vid handen. Jag skulle vilja veta vad det här är för en by men vågar inte fråga. Och plötsligt ropar min syster och jag till av glädje: en vagn, lastad med all slags lump kör ifatt oss. Det är en lumphandlare som vi känner, han åker omkring i alla byar, brukar komma också till oss. Lumphandlaren stannar sin häst, vi får sätta oss bland säckar med trasor och smutsiga fållar.
- Från vilken by kommer ni? frågar lumphandlaren.
- Vi är från Sinjalo.
- Vems barn?
- Vi är barn åt Chevedús.
Han känner vår mamma också! Det inger mig mod och jag frågar honom var matsalen här kan finnas och när den är öppen. Vilken lycka: matsalen är öppen varje dag!
- Bakar dom sitt bröd själva?
- Nej, bageriet ligger bakom matsalen, det är där dom bakar.
Bageriet, detta lilla hus med svart plåtskorsten, trollbinder mig alldeles, det tycks mig vara det förlovade land där de goda hjältarna i sagan hamnar till slut. Vinden kommer med honungsdoft över vårt lass som luktar av instängdhet och lagård. "Det luktar bröd..." föresvävar det mig.
Vi klättrar ner från lasset vid matsalen. Jag vill gå dit och se efter om där finns bröd, men fattar ändå ett annat beslut: först måste vårt ärende uträttas. Jag ska göra vad jag ska, men sedan ... sedan blir det fest! Jag tar min syster vid handen och leder henne till det vita huset. Gården är stor och grön. På nyhyvlade plankor sitter folk i mörkblåa rockar. En kvinna hänger vittvätt över linor som spants mellan träden.
Hand i hand går vi in på sjukhuset.
Där inne är en lång korridor. På båda sidor finns dörrar. Framför en av dessa har en skara invalider samlats. De som inte fått plats på bänken står eller sitter på golvet.
- Undersöker man invalider här? frågar jag en lång man. Han försöker svara, men hans huvud börjar skaka. Jag blir rädd och tar ofrivilligt ett steg tillbaka. Mannen blir rädd själv när han ser hur han har skrämt mig, för att dämpa sin hesa röst håller han handen för munnen, med den andra visar han mot dörren.
Vi går bort från honom och tar plats på golvet. I jämnhöjd med min axel har någon sträckt ut sitt uppsvällda ben, omlindat med en ylleduk. Jag lyfter mitt huvud och ser en gammal kvinna bredvid mig på bänken, det är hennes ben som har blivit så svullet. Hon vill säga mig något, men någon blir uppropad med sitt namn och alla tystnar genast. Den långa mannen går mot rummet, han darrar i hela krop­pen. Benen i hans fingrar stöter mot dörrens järnhandtag. Någon öppnar dörren åt honom och han går in.
- Vad är det med honom, frågar jag min grannkvinna.
- Oj, flicka lilla, kriget... Se på honom, så ung men redan alldeles grå...
- Och vad har hänt med er fot? fortsätter jag mina frågor.
- Vi arbetade i slåttern till sent, så skadade jag mig i mörkret.
- Det är bra. Ni får invalidstatus utan vidare. Men min syster har både armar och ben hela, det är bara i huvudet på henne som det går runt.
Plötsligt hördes ett brak i rummet. Sedan hördes rosslingar och stön. En ung kvinna i vit rock sprang ut, efter ett ögonblick kom hon tillbaka med en flaska i handen. Kön rör sig en aning; folk går in och ut. De skulle alla kunna ha varit friska och starka, men den ene saknar en arm, den andre ett ben. Jag erinrar mig mammas ord:"Låt vara utan armar och ben, eller blind, bara er far kunde komma tillbaka från kriget..." Nu ser jag på dessa människor, vem som helst av dem kunde vara min pappa... Någon rycker mig i axeln.
- Inte gråta, inte gråta, lilla vän.
Den som som försöker lugna mig är min granne. Han sitter på en liten vagn, fastgjord med en rem. Hans ben är amputerade ovanför knäna. Stumparna har han svept in i de tomma byxbenen, som glänser som gammalt skinn. Men det hemskaste är hans armar: alltför långa för den korta, kvadratiska kroppen, de platta handflatorna ser ut som fotsulor.
Men hans röst är vänlig.
- Ni får snart gå hem nu. Har dom skrivit upp era namn? Att man måste skriva upp sig får jag höra först nu.
Den benlöse skjuter ifrån sig med båda armarna, hans lilla vagn rullar längs korridoren. Han leder mig in i ett litet rum och förklarar någonting där. Man frågar mig från vilken by jag kommer och om mitt ärende, och fyller i något papper.
Vi återvänder. Det är kallt i korridoren. Fönstren som vetter åt väster tycks allde­les svarta. Oväntat hör jag vårt efternamn. Antagligen är det ett sammanträffande, Lizuk och jag måste fortsätta att vänta. Men den benlösa farbrorn nickar åt mig och ler, han ansikte som påminner om sprucken lera lyser upp vänligt.
- Gå nu, gå, man kallar er.
Någon knuffar mig i ryggen, någon öppnar dörren, och vi befinner oss i ett stort rum. De är tre som sitter vid ett långt bord: en kvinna med glasögon, en man och samma unga kvinna som sprang ut efter medicin. Lizuk trycker sig intill mig. Jag sätter henne på stolen som står framför läkarna, och för att hon inte ska känna sig rädd lägger jag min hand över hennes axel. Kvinnan med glasögon är den första som ställer frågor och hon ser på oss så oavvänt att Lizuk tar tag i mitt förkläde, och jag vill gömma undan mina bara fötter. I förskräckelsen vet jag inte vad jag ska svara. Hon väntar, sedan blir hon förargad, av någon anledning grälar hon på min mamma:
- Sedan undrar man över var såna här kommer ifrån, dom får ju gå lösa från det dom är små.
Då stiger den andra läkaren upp bakom bordet, han kommer fram till oss, klap­par Lizuk på huvudet och frågar om vår mamma, var hon arbetar och varför hon inte kunde komma själv. Sedan riktar han sig till patienten:
- Är det vinter eller sommar nu?
Lizuk vänder sig till mig som för att fä hjälp. Men läkaren ger tecken åt mig att hålla tyst. Lizuk griper tag i mig och viskar:
- Det är kallt! Jag fryser! Vinter!
Kvinnan med glasögonen brast i skratt. Men jag kunde knappt låta bli att gråta.
- Vad såg du på vägen då du gick hit? frågar kvinnan. - Jag såg karameller... svarar Lizuk tyst.
Man ställer inga fler frågor till Lizuk. Den unga kvinnan lyssnar väldigt länge på hennes hjärta, kontrollerar hennes ögonbotten.
- Din syster är inte sjuk, summerar kvinnan med glasögon sedan. -Hon måste bara få bättre mat, hon behöver smör, ägg och grädde.
I hennes uppräkning förvånar mig ordet "grädde". Kan den verkligen ätas?! Man samlar den till smörkärning, smöret som man får ger man till staten, kärnmjölken blir kvar åt oss. Medan jag tänker över detta skriver läkarna ut något papper åt oss.
Till slut går vi ut i korridoren och jag sträcker lättad fram mitt papper till den benlösa farbrorn. Det visar sig att en människa kan bedövas av vanliga ord:
- Flicka lilla, det här papperet hjälper er inte. Din syster fick bara tredje katego­rien. Gå tillbaka in och tala med läkarna. Säj det till mannen. Han måste förstå. Säj honom rätt ut. Dom slutar snart, vänta en liten stund.
Lizuk darrar. Också jag fryser. I stället för att fråga om saken fyrar jag av något helt annat:
- Men hinner vi gå till matsalen först?
- Ni hinner! Har ni pengar med? I så fall kan ni gå dit, äta och komma tillbaka sedan.
Vi går ut på den soliga gården. Av att ha suttit så länge i den mörka korridoren blir det mörkt för ögonen, jag ser gula och gröna cirklar flyta framför mig. Vi har inte mod att gå in i matsalen genast - vi står och trampar vid dörren.
- Ska ni till matsalen? Gå in i så fall, vi stänger nu strax, säger flickan som står på trappan. Och hon lägger verkligen haken på dörren alldeles efter oss.
- Flickor, vad vill ni ha?
- Bröd.
- Brödet är inte till salu.
Men jag låter mig inte nedslås, jag kommer nogsamt ihåg min mammas anvis­ningar, så jag löser upp mitt knyte och sträcker fram ett skrynklat papper:
- Ge mig en skål med soppa då. Och bröd tillsammans med soppan. Vi är två. Man väger upp två brödstycken åt oss. Försiktigt, som hade det varit två nykläckta
fågelungar, lägger jag dem på min handflata. De är ännu varma. Det vattnas i munnen på mig. Men vi ska inte äta dem nu. Min dröm är - som en saga: då vi går hem ska vi sätta oss på fältet vid vägen: fältet är väldigt-väldigt, långt borta syns det där trädet som jag kände som besläktat, jag och Lizuk sitter i gräset och ser på det, ingen får vara med, jag ska skära det ena stycket mitt itu och utan att skämmas för någon ska vi äta brödet långsamt-långsamt, länge-länge... Det ska bli fint att komma hem med det andra stycket... Och där delar vi det i tre bitar - och så ska vi igen äta bröd!
Man bär fram en skål med soppa till oss. Mamma har lärt oss att dela all mat lika, och vi bestämmer att vi ska äta soppan i tur och ordning. Men att vänta medan Lizuk sväljer sin sked är en plåga: igår åt vi ängssyra, kanske därför eller för att hon är förkyld är min systers läppar nu svullna, hon kan inte svälja den heta pepprade soppan, väntar på att den ska svalna, blåser på den. Det är som ett hån mot mig, det plågar mig in i själen. Jag står inte ut, försöker komma på något annat sätt. Lizuk går med på det utan protester. Nu ska var och en ta två skedar åt gången. Jag sväl­jer dem blixtsnabbt. Troligen har Lizuk förstått hur jag plågas, nu blåser hon inte längre, hon skyndar sig, stönar av smärta efter varje klunk.
Då det var kvar tre-fyra skedblad i botten av skålen fick jag se doktorn gå förbi fönstret. Vart var han på väg? Var deras arbete slut redan? Och han skulle gå hem nu? Sedan skulle det inte gå att fä tag i honom.
- Lizuk, sitt kvar här, ät inte av soppan utan mig. Och rör inte brödet! befaller jag och rusar ut i bygatan. Jag hinner upp doktorn och tar honom i ärmen.
- Farbror! Farbror doktorn! Jag visar honom mitt papper.
- Ger dom oss hö med det här papperet?
Doktorn förstår inte vad jag säger. Då frågar jag om igen:
- Ger dom oss hö med det här papperet? Ger dom oss tillstånd att slå gräs? På doktorns min inser jag plötsligt att med det här papperet kommer man inte
att ge oss någonting. Framför mig i kanten av den ljusa himlen gungar solen upp-och-ner, upp-och-ner, dess röda strålar kommer krypande mot mig i en bred ström över plåttaket. Jag kan inte ge en ordentlig förklaring. En klunga samlas omkring oss. Man hör ett vilt skrik. Den som skriker är jag.
- Vi kommer att dö. Utan kon dör vi!
I minnet virvlar de vinteraftnar då vi gick för att stjäla halm från kolcho­sen: långt borta från byn, på ett falt, öppet för alla vindar, ligger en stack, du drar och drar i den isiga halmen medan du själv darrar av skräck - i nästa ögonblick kommer vakten och tar dig... Bedövad skriker jag ännu högre. Doktorn klappar mig på huvudet. Hans ord når mig som genom en tjock vägg.
- Hade ni bott i staden skulle vi ha räknat din syster till första kategorien. Nu har hon ju armar och ben i behåll, så vi kom fram till att på landet kan hon ju arbeta, och därför gav vi henne tredje kategorien.
Och jag som trodde att vuxna aldrig misstar sig. Jag flämtar, min andhämtning är som en liten bäck som försöker kasta undan en sten som hindrar dess lopp.
- Farbror doktorn! Vad är det du säjer! Man kallar henne för "tok-Lizuk"! Hur kan hon arbeta! Igår rensade hon rödbetor med mamma, i stället för ogräset ryckte hon opp alla rödbetorna! Sedan skällde arbetsledaren ut oss! Han sa att för sån här skadegö­relse borde man sättas i fängelse ...
Mina krafter är uttömda. Jag gråter. Doktorn fortsätter att klappa mig på hu­vudet.
- Lugna dig, lilla vän, lugna dig. Det är sent nu, läkarna har gått hem. Kom hit med din syster i nästa vecka. Vi ska undersöka henne en gång till. Jag ska göra allt för att ni ska kunna ha er ko. Det lovar jag dig. Det här pappret kan du lämna här. Och du kan säja din mamma att allt är som det ska, det är bara stämpeln som fattas. Men gå din väg nu, det är kväll redan.
Jag torkar mitt ansikte med förklädesfållen, pressar båda händerna mot mitt huvud som skakar av hicka medan jag springer efter brödet som jag lämnade i mat­slen. Lizuk sitter på trappan, framför dörren till matsalen hänger ett lås.
- Brödet! Var är brödet?! skriker jag. Lizuk rusar upp och ser sig omkring. Med en enda blick griper jag tag om hela henne: förklädesfickan är tom, i handen har hon heller ingenting.
- Brödet! var är brödet, säj någonting! Lizuk darrar.
-Jag...jag....jag vet inte...
Jag rusar mot matsalens fönster. Tar tag i fönsterluckorna, häver mig upp, tittar genom rutan: där finns bara tomma bord. Åter står jag framför Lizuk.
- Var har du gjort av brödet?!
- Jag vet inte... Dom sa att dom skulle stänga, och jag gick ut strax efter dig. Men brödet var ju inte vårt, det blev kvar på bordet... Allt höljs i mörker. Och i centrum av detta mörker är Lizuk, hon som låtit brödet gå förlorat. Åter kastar jag mig fram. Mina knytnävar slår mot något mjukt. Marken gungar under mina fötter. Matsalen ömsom försvinner, ömsom kryper den emot mig, gnistrande med sina fönster. De svarta fönsterramarna står framför mig som rader av kors på en kyrkogård.
Jag stiger tillbaka. Och mina knytnävar slår och slår som kedjor. Först då ett svagt ömkligt skrik tränger upp slocknar med ens hela styrkan i mina armar och ben och jag sätter mig ner på marken. Matsalens gamla stockar har samma färg som rågbröd, från mossan mellan stockarna känns lukten av rågbröd. Den dam­miga marken - som botten av en ugn - är het och doftande. I denna värld, som doftar av bröd och har färg av bröd är bara min systers ansikte rött av blod...
Vi tar varann i händerna och springer. En ljum vind prasslar. Solen går ner. På himlen syns moln - som en flod med stränder av guld och en krusning av guld över vattnet. På det stora fältet är de två flickorna bara som två grässtrån, redan en svag vind böjer oss som stäppgräset. Över rågen dallrar den nedgående solens strålande rundel. Jag tycker synd om den, synd, för jag vet ju att den bör väcka glädje i hjärtat, men nu tycks den lika överflödig som ett silversmycke på en hungrig kvinnas hals. ... Någon skyndar oss till mötes. Stegen av - vår mamma...
Tydligen har mina tårar under hela dagen inte hunnit sina. De sista dropparna, så heta att de skulle kunnat framkalla blåsor på kroppen, faller på mammas förkläde.
- Nå, har ni ätit bröd nu? frågar mamma.
Någonting väser i bröstet på mig, jag försöker svälja en klump som satt sig på tvären, men jag kan varken svälja eller spotta ut den. "Nej, det har vi inte", vill jag säga, men jag uttalar något helt annat:
-Ja, det har vi.
- Men, min lilla flicka, varför är du alldeles blodig? omfamnar mamma Lizuk. Min syster ser på mig, sedan gömmer hon huvudet under mammas förkläde. Jag
ser hur hennes nyckelben skakar under förklädet. "Åh!", säger mamma och trycker oss intill sig med båda armarna, en från var sida. Mina ögon torkar. Jag blir fri i själen som vinden över ett slaget fält. Jag berättar för mamma allt så som doktorn har lärt mig. Mamma skrattar, gläder sig som ett litet barn.
Vi kommer hem när det är mörkt. Med detsamma efter kvällsmaten somnar jag. Jag har en underbar dröm. Som att mamma skulle ha gjort upp eld i ugnen. På bordet står ett baktråg - puff!puff! höjer sig degen.
- Oj-oj-oj! bara den inte jäser över! ängslas mamma alldeles som kolchosord­förandens fru (jag har sett det själv, så jag vet). Hon kommer med mjöl, strör ut det på en bräda och börjar knåda degen.
Då knackar det på fönstret. Med mina läppar tinar jag upp isen på fönsterrutan och ser ut på bygatan genom det lilla hålet. Där ute har det blåst upp till snöstorm, jag ser kanten på grannhusets halmtak ryckas loss i stötar. En flock barnungar står utanför vårt fönster. De ropar på mig.
- Elja, kom så ska vi gå och stjäla halm! Men jag säger till dem:
- Vi har vårt skjul fullt av hö! Nu går jag ingenstans! Förra året gick jag jämt, och gick miste om så många lektioner. Nu vill jag inte gå miste om en enda lektion. Jag tänker vara flitig i skolan och studera till läkare. När jag blir läkare ska jag dela ut hö åt er alla.
Vare sig de hörde vad jag sa eller inte, men i kamp med den rasande snöstormen började de röra sig ut i faltet. De yrande virvelvindarna sopar snön under fötterna på barnen, de faller och försvinner med sina kälkar i en driva. Inne är det varmt. Mamma krafsar redan glöden ur ugnen, de blå lågorna flammar upp, slocknar, jagar varandra. Nu sätter mamma in brödet i ugnen. Vi har brödet inte som en rund bulle, utan i uppskurna skivor. Jag ler. I detta leende smälter allt det onda och en känsla av lycksalighet infinner sig. Jag uthärdar den inte och mina ögon fylls av tårar. Jag är den lyckligaste flickan i världen. Jag väntar på att ett stycke bröd ska bli gräddat...


Översättningen är gjord efter en auktoriserad översättning till ryska från tjuvasjiska.
Annika Bäckström


Чӑвашла:
http://chuvash.org/lib/haylav/93.2.html

Паян, каҫхи апат вӑхӑтӗнче, пирӗн каллех ҫӑкӑр ҫитмерӗ. ҫакӑншӑн мана ӳпкевлӗ сӑмах тиврӗ.
— Тӗлӗнетӗп санран, Еля, — терӗ манпа пӗрле пурӑнакан юлташ хӗр. — Мӗнле йӑла вӑл: эсӗ апат хатӗрленӗ кун яланах ҫӑкӑр ҫитмест? Кулӑшла этем, вунӑ пус укҫуна шеллетӗн-и?
ҫапла айӑпланине хирӗҫ эпӗ нимӗн те чӗнеймерӗм. ӑнлантарса пама пултараттӑм-ха...
Эпир хулара общежитире пурӑнатпӑр. Паллах, пирӗн выльӑх таврашӗ ҫук, апат-ҫимӗҫ юлашкине кӑларса пӑрахатпӑр. ҫӑкӑра ытлашши илсен, вӑл хытса каять, хытнӑ ҫӑкӑра ҫиекен ҫук. ҫӑкӑра кӑларса пӑрахма ман алӑ ҫӗкленмест. ҫавӑнпа мана апат пӗҫерме черет ҫитнӗ кун ытлашши ҫӑкӑр илесрен сыхланатӑп эпӗ.
ҫӑкӑрпа ҫыхӑннӑ кунсем ман пурӑнӑҫа хӑйне уйрӑм тапхӑр пек кӗре-кӗре юлнӑ.
Сӑмахран, акӑ...
* * *
Анне мана ҫуллахи пӗр ирхине кӑвак ҫутӑллах вӑратрӗ те ҫапла каларӗ:
— Инвалидсене кӑҫал хӑмӑл айне ҫултараҫҫӗ, тет. Пирӗн Лисукӑн ялан пуҫӗ ҫаврӑнать. Райун пульницине ҫавӑтса кай-ха ӑна, тухтӑрсене кӑтарт. Тен, Лисука инвалид тӑвӗҫ, вара эпир хӑмӑл ҫулӑпӑр, улӑмлӑ пулӑпӑр. ӗнесӗр пӗтетпӗр эпир.
Эпӗ пуҫа чикетӗп. Ак, анне: «Эс каймасан, кам кайӗ-ха ӗнтӗ?» — тейӗ. Чӑн, мансӑр пуҫне кам кайӗ? Аттем, пиччем ҫук. Аннен колхоз хирӗнче чӗкӗнтӗр ҫумламалла. Каҫалӑкне лӑчах вир курӑкӗ пуснӑччӗ, паян та кӑкласа пӗтереймӗ. Манран икӗ ҫул аслӑрах аппа, Лисук, чирлекелесех тӑрать. Унччен вӑл чиперехчӗ, кӑҫал темӗскер пулчӗ ӑна, пурне те пӑтраштарать, вӑхӑт-вӑхӑт нимӗн те ӑнланмасть. Халь ӗнтӗ ӑна «Ухмах Лисук» теме пуҫларӗҫ.
— Лисука инвалид тусан, укҫа та парӗҫ. Ун чухне сана ҫӗнӗ кӗпе ҫӗлесе парӑп, — тархаслать, илӗртет анне. — Эс каймасан, кам кайтӑр-ха ӗнтӗ?
Ман ҫӗнӗ кӗпе ҫӗлесе парасса питӗ ӗненес килет. Анчах та ку — суя сӑмах ҫеҫ: пирӗн килте укҫана туртса тӑракан шӑтӑк ахаль те нумай.
Чуна хурлӑх пусса пырать. «Ах, турӑ! — шухӑшлатӑп эпӗ. — Райунӗ ӑҫтарах-ши? Хӑш ҫулпа каймалла-ши? Каҫ пуличчен ҫаврӑнса килейӗпӗр-ши?»
Анне сасси ҫирӗпленет, вӑл савӑнӑҫлӑ хыпар пӗлтернӗн хавхаланать.
— Сана укҫа парса ярӑп. Райунта столовӑй пур, пульницара ӗҫ пӗтерсен, ҫавӑнта кӗр. Унта час-часах ҫӑкӑр сутаҫҫӗ. ҫӑкӑрне хӑйне уйрӑм сутмасан, яшка ил, яшкапа пӗрле ҫӑкӑр параҫҫех.
ҫӑкӑр? Инҫе ҫул тек шиклентермест мана. Анне сӑмахӗсем ман чунӑн чи ачаш кӗтесне сӗртӗнчӗҫ. Тырӑ вырнӑ вӑхӑтра колхозра ҫӑкӑр паркалатчӗҫ-ха; эпӗ ҫӑкӑр ҫисе курнӑ. Анчах, шӑпах вӑрҫӑ тапраннӑ ҫул ҫуралнӑскер, тӑххӑра ҫитсе те хамӑр килте ҫӑкӑр пӗҫернине астумастӑп. ҫӑкӑршӑн эпӗ таҫта та ҫитме хатӗр.
— Райун инҫе-и вӑл?—ыйтатӑп аннерен.
— Кунтан ултӑ ҫухрӑмра. Сухӑркассипе хамӑр ялтан тухатӑн та Тӑрмӑша кӗретӗн. Тӑрмӑш арманӗ таҫтанах курӑнать, ҫавӑнталла каякан ҫулпа ут та ут, райунах ҫитсе кӗретӗн. Пульница — вӑрӑм шурӑ ҫурт.
Анне, эпӗ килӗшнипе савӑнса ӳкнӗскер, сасартӑк шӑпланать, ман ҫине «ярас-ши ку ачана, ярас мар-ши» тенӗ пек иккӗленсе пӑхса тӑрать. Унтан ыталаса илет, пуҫран шӑлать. Анне ыталать мана, ҫавах хама тӑлӑх ача пек туятӑп — мӗнле кайса килмелле-ха?.. Пӗлмен-курман ҫӗре тухма йывӑр, вырӑнтан тапраннӑ куҫҫуль пуҫа хӗсет.
Лисукпа иксӗмӗр ҫул ҫине пӗрер курка сӗт ӗҫетпӗр. Эпӗ ҫӗтӗк татӑкӗпе чӗркенӗ укҫана хыпашласа пӑхатӑп та, Лисука ҫавӑтса, урама тухатӑп.
— Ухмах Лисук! Ухмах Лисук! — кӑшкӑраҫҫӗ ачасем.
Ахаль пулсан хӑвалаттӑм-ха вӗсене, халь вара васкамалла, ҫавӑнпа нимӗн те чӗнместӗп. Лисук шӑпах пуҫӗ ыратнипе асапланать, ҫакӑн пек кунсенче вӑл сассӑр, мӗн хушнине итлет, — халь ман хыҫран чирлӗ путек пек лӗпӗстетсе пырать.
- Ухмах Лисук! Ухмах Лисук!
Пӗреххут часрах хамӑр ялтан тухса каясчӗ. Эпир васкатпӑр.
Сухӑркассипе ун вӗҫӗнчи хир пирӗншӗн хӑрушӑ мар, ку таврара темиҫе хутчен те выльӑх шыраса курнӑ.
Тӑрмӑш йӑмрисем пирӗн ялтисенчен ҫӳллӗрех пек, вӗсем: «Эсир кунта мӗн туса ҫӳретӗр?»—тесе ыйтнӑн туйӑнать. Эпӗ Лисука йӑмрасенчен аяккарах, ҫул варрине, туртатӑп. ҫулӗ те пирӗнни пек мар, кӑпка тусанлӑ пулин те урана тӑрӑнтарать. Пире патак утланнӑ ача хӑвалать. Унран тарса, алӑкне уҫса пӑрахнӑ ҫул хӗрринчи пӳрте кӗрсе тӑратпӑр. Лавкка иккен. Те килтен выҫӑ тухнипе, эпӗ пӗртен-пӗр тавара ҫеҫ, пысӑк ещӗкри салма пысӑкӑш канихвете, асӑрхатӑп. Лисук та ҫавна куҫ хывнӑ, вӑл мана ҫанӑран туртать:
— Еля, канихвет илсе пар-ха!
Хыпаланса ҫӗтӗк татӑкне салтатӑп. Пӳрнесем йӗпе, вӗри, сывлама йывӑр, — укҫана каялла ҫыхса хуратӑп. Эпӗ ҫӑкӑр илесшӗн. Лисук канихветсӗр тухасшӑн мар, вӑл шӑлне ҫыртса ман алӑри ҫыхха тӑпӑлтарать. Эпӗ ӑна чыша-чыша яратӑп. Вӑл ҫавах сӗкӗнет. Лавккаҫӑ пирӗн ҫине тӗлӗнсе пӑхса тӑрать. Мӗнпур вӑя пухса аппана урама сӗтӗрсе тухатӑп...
Эпӗ сывлӑш пӳлӗннӗрен чарӑнса тӑратӑп. Чупатпӑр иккен. Ик айккипе тикӗс хир. ҫул хӗрринче арман ларать. Ун кӗрӗс-мерӗс мӗлки ыраш пусси ҫинче тапаланать. Хир варринче пӗр йывӑҫ ӳсет. ҫак ют ҫӗрте вӑл ҫеҫ, пӗчченскер, хӳтӗлекен тӑван пек туйӑнать. Эпир майӗпен лӑпланатпӑр.
Хӗвел вӗрекен шыв тӑкӑннӑ евӗр ҫунтарать. Пит-куҫа тар ҫиет. ҫулҫӑсем лапсӑр кайнӑ. Тусан ҫине тӑсӑлса ӳкнӗ чӑкӑт курӑкӗнчен урана вӗри ҫапать.
Эпир ҫул хӗрринчи шурлӑх умӗнче чарӑнатпӑр. Пӗчӗк шыва усал курӑкӗ сӑрса илнӗ. ҫулҫисем унӑн тачка, тымарӗ мӑнтӑр. Сулхӑн ҫулҫӑсене сире-сире, шыв ывӑҫласа илетпӗр, ҫӑвӑнатпӑр. Пирӗн ӗреххетленсе ларма вӑхӑт ҫук, малаллах утас пулать. Вӗри сывлӑш вӗлтӗртетет. Пур япала та иккӗллӗ курӑнать. Йывӑррӑн хашӑлтатакан Лисук вунӑ-вуник утӑмранах ларса канасшӑн йӑлӑнать. Ларсан — тӑма хӗн, пуҫ ҫаврӑнать, — ҫакна ӑнланмасть вӑл.
Пӗтӗмпех анкӑ-минкӗленсе ҫитнӗскерсем, эпир кӑнтӑрла тӗлӗнче пысӑк ял урамне пырса кӗретпӗр. Ку урампа пӗрне-пӗри палламан халӑх утать пулас, хирӗҫ пулакансене сывлӑх та сунмаҫҫӗ. Эпир ҫавӑтӑнатпӑр. Хӑш вырӑна ҫитнине ыйтса пӗлесчӗ — хӑяймастӑп. Сасартӑк аппапа иксӗмӗр те хавассӑн кӑшкӑрса яратпӑр: пире тир, ҫӗтӗк тиенӗ лав хӑваласа ҫитет. Ку— пӗлӗш лавҫӑ, вӑл пирӗн ялта та ҫӗтӗк-ҫурӑк пуҫтараканччӗ. Лавҫӑ лашине чарать те, эпир каптӑртатакан ула-чӑла тир ҫине, ҫӗтӗк миххисен хушшине хӑпарса ларатпӑр.
— Хӑш ялтан-ха эсир? — ыйтать тир пуҫтаракан.
— Эпир — ҫӗньялтан.
— Кам ачисем?
— Эпир Хӗветура ачисем.
Вӑл пирӗн аннене те пӗлет иккен. ҫакӑ мана хӑюлантарать, эпӗ столовӑй ӑҫтине, вӑл хӑҫан уҫассине тӗпчетӗп. Пичче хуравӗ хаваслӑ: столовӑй кашни кунах ӗҫлет-мӗн.
— ҫӑкӑрне вара хӑйсемех пӗҫереҫҫӗ-и?
— Ав, столовӑй хыҫӗнче пӗчӗк пӳрт ларать. ҫавӑнта пӗҫереҫҫӗ.
Шӑрӑх кунта мӑрьерен тӗтӗм кӑларакан пӳрт чӗрене кисрентерет, вӑл юмахри асап курса пӗтнӗ паттӑрсем ҫитсе тухнӑ илемлӗ ҫӗршыв пек туйӑнать. Вите шӑрши кӗрекен пирӗн лав ҫине пыллӑ чечек шӑрши пырса ҫапӑнать. «ҫӑкӑр шӑрши пуль...» — сӗмленетӗп эпӗ.
Эпир столовӑй умӗнче анса юлатпӑр. Эпӗ унта кӗрсе пӑхасшӑнччӗ, анчах та урасенче тӗрек пӗтсе ларчӗ, вара пысӑк ӗҫе пуҫӑниччен ӑпӑр-тапӑра пӗтерес шутпа Лисука ҫавӑтатӑп та, анраса кайнӑскер, шурӑ ҫурт енне танкӑлтататӑп.
Больница тавра решетке тытса ҫавӑрнӑ. Курӑк пуснӑ картара кӑвак тум тӑхӑннӑ ҫынсем лараҫҫӗ. Тулли хӗрарӑм йывӑҫсем хушшинчи кашта ҫине шурӑ кӗпе-йӗм ҫакать.
Лисукпа иксӗмӗр алӑран алла тытӑнса больницӑна кӗрсе каятпӑр.
Шалта — вӑрӑм коридор. Икӗ енӗпе алӑк. Пӗр алӑкӗ умне уксах-чӑлах пуҫтарӑннӑ. Сак ҫине вырнаҫайманнисем стена ҫумне тӗршӗннӗ, урайне ларнӑ.
— Инвалидсене ӑҫта пӑхаҫҫӗ? — ыйтатӑп эпӗ ҫӳллӗ пиччерен.
Вӑл темӗн каласшӑн, пуҫӗ ун вӗттӗн-вӗттӗн чӗтренме тытӑнать. Ман ҫан-ҫурӑм сӳ-ӳ тӑвать, эпӗ каялла чакатӑп. Пичче, мана хӑратнине курса, хӑй те пӑлханса каять, хӑйӑлтатакан сассине путарасшӑн хӑрах аллипе ҫӑварне хуплать, тепринпе умри алӑк ҫине тӑсса кӑтартать.
Пиччерен пӑрӑнатпӑр та кӗтесе, урайне, кайса ларатпӑр. Ман куҫпа тан ҫӳпҫе пек шыҫӑнса кайнӑ ура, ҫӑм тутӑрпа чӗркенӗскер, выртать. Пуҫа ҫӗклетӗп: юнашар, тенкел ҫинче, кинемей ларать-мӗн, пӗр урине вӑл ҫӗре пуснӑ, теприне умри тенкел ҫине тӑсса хунӑ. Инке манпа сӑмах пуҫласшӑн, анчах та такама хушаматпа чӗнни илтӗнет, пурте шӑп пулаҫҫӗ. Паҫӑрхи пичче ӳт-пӗвӗпе силленсе пӳлӗм еннелле утать. Алӑк хӑлӑпне вӑл ниепле те ярса илеймест, пӳрни сыпписем тимӗре лексе шакӑртатаҫҫӗ.
Алӑка уҫса парсан ҫеҫ вӑл шалалла кӗрсе каять.
— Мӗн пулнӑ ӑна? — ыйтатӑп ҫумри инкерен.
— Эй, ачам... Вӑрҫӑ суранӗ...
— Сан уруна тата мӗн пулнӑ? — тӗпчетӗп эпӗ.
Инке урине сӑтӑркалать.
— Утӑ ҫинче амантӑм. Каҫ пуличчен ҫултӑмӑр та, тӗттӗмре ҫавапа тӑрӑнтартӑм.
— Апла лайӑх. Сана ним мар инвалид туса парӗҫ. Ман аппан ури те, алли те сывӑ, пуҫӗ ҫеҫ ҫаврӑнать, — пӗлтеретӗп хуйхӑ-суйхӑма.
Сасартӑк темскер кӑптӑр-каптӑр турӗ, шанклатрӗ. Вӑрӑммӑн йынӑшса яни, хӑрӑлтатни илтӗнчӗ. Пӳлӗмрен шурӑ халат тӑхӑннӑ хӗр чупса тухрӗ, самантран вӑл пӗчӗкҫеҫҫӗ кӗленче йӑтса каялла кӗрсе кайрӗ.
Кӑштахран ҫӳллӗ пиччене ҫавӑтса тухрӗҫ. Ун пуҫӗ ҫине те шыв янӑ, те вӑл ҫав териех тарланӑ: йӗпе ҫӳҫӗ пайӑркан-пайӑркан ҫыпҫӑнса ларнӑ, тӑнлаври юн тымарӗсем мӑкӑрӑлса тухнӑ.
Пӳлӗмрен пӗри тухать те тепри кӗрет. Вӗсем пурте тенӗ пекех вӑйпитти арҫынсем пулмалла, анчах та хӑшӗ — алӑсӑр, тепри — урасӑр. Мана анне сӑмахӗсем аса килеҫҫӗ, вӑл яланах: «Аҫу урасӑр, алӑсӑр пулин те киле таврӑнтӑрччӗ», — тетчӗ. ҫак сӑмахсене аса илетӗп те, пӳлӗме кӗре-кӗре каякан уксах-чӑлах, суккӑр ҫынсем пурте ман атте пек туйӑнса каяҫҫӗ...
...Мана такам хулпуҫҫинчен силлет...
— Ан йӗр, ан йӗр, ачам. Пирӗн ҫине пӑхма та хӑрушӑ пуль ҫав... Ан хӑра, эпир те чӗрӗ чунлӑ ҫынсемех-ҫке...
Лӑплантараканни — ман ҫумри кӳршӗ. Вӑл пӗчӗк урапа ҫине чӗн пиҫиххипе ҫыхӑнса ларнӑ. Чӗркуҫҫирен ҫӳлерех татнӑ урисене сӑран пек якалса пӗтнӗ, тусанлӑ-пылчӑклӑ
шӑлаварӑн пушӑ пӗҫҫисемпе ҫавӑрса ҫыхнӑ. Пуринчен ытла мана ун аллисем хӑратрӗҫ: кӗске те пуклак ӳт-пӳпе танлаштарсан, вӗсем килӗшӳсӗр вӑрӑм. Ал лапписем — ура тупанӗсем евӗр — лапкӑшӗпе ӳт хытти пулса тӑнӑ, вӗсен калӑпӗ те улшӑннӑ: ирӗн-каҫӑн ҫийӗнекен хӑйра пек лаптакланнӑ.
Урасӑр пиччен сасси ӑшӑ.
— Часах ак киле каятӑр. Халь ман кӗмелле, ман хыҫҫӑн сире чӗнсе кӗртӗҫ. Хушаматне ҫырса илчӗҫ-и?
Тухтӑр патне кӗрес умӗн малтан ҫырӑнмаллине эпӗ пӗрремӗш хут илтетӗп. Пичче икӗ аллипе урайне тӗртет, урапи малалла кусать. Вӑл мана пӗчӗк пӳлӗме ертсе кӗрет, унта лараканпа тем калаҫать. Манран эпӗ хӑш ялтан, мӗншӗн килнине ыйтса ҫыраҫҫӗ. ҫак хутне эпӗ кӗрес пӳлӗме кайса параҫҫӗ.
Эпир каллех урайне кайса ларатпӑр. Сивӗ. Хӗвеланӑҫнелле тухакан чӳречесем тӗм-хура.
Лисука чӗнни илтӗнсе каять. Пирӗн урасӑр пичче хыҫҫӑн кӗмеллеччӗ, эпӗ аптӑраса тӑратӑп. Пичче кулать, унӑн ҫурӑла-ҫурӑла кайна тӑм тӗслӗ пичӗ ачашшӑн ҫуталать. Такам мана ҫурӑмран тӗкет, такам алӑка уҫса парать — эпир пӳлӗме кӗрсе тӑратпӑр.
Сӗтел хушшинче — виҫӗ тухтӑр. Лисук ман ҫума тӗршӗнет. Эпӗ ӑна тухтӑрсен умӗнчи пукан ҫине лартатӑп, ан хӑратӑр тесе, алла ун хулӗ ҫине хуратӑп. Куҫлӑх тӑхӑннӑ хӗрарӑм тухтӑр пирӗн ҫине шӑтарасла пӑхать, ыйту парать. Эпӗ, хыпӑнса ӳкнӗскер, хирӗҫ те хуравлаймастӑп. Эпир чӗнменнине кура, вӑл тарӑхма пуҫлать, темӗншӗн
ман аннене вӑрҫать:
— Амӑшӗсем килте, ачисене ав пӗчченех кӑларса яраҫҫӗ!
Ун сӑмахне арҫын тухтӑр пӳлчӗ. Вӑл сӗтел хушшинчен тухрӗ те пирӗн ума пычӗ. Малтан аппапа ман ята, анне ӑҫта ӗҫленине ыйтрӗ, кайран сӑмаха Лисук ҫине куҫарчӗ.
— Халь ҫулла-и, хӗлле-и? — ыйтрӗ вӑл аппаран.
Лисук ман ҫине ҫаврӑнса пӑхрӗ. Эпӗ сас памарӑм. Лисук вара мана алӑран ярса тытрӗ те пӑшӑлтатса илчӗ:
— Сивӗ! Мана сивӗ! Хӗлле!..
Куҫлӑхлӑ тухтӑр кулам пек турӗ. Манӑн йӗрес килсе кайрӗ.
— Кунта килнӗ чух мӗн куртӑн? — ыйтрӗ куҫлӑхлӑ тухтӑр.
— Канихвет куртӑм, — шӑппӑн хуравларӗ Лисук.
Лисукпа урӑх калаҫмарӗҫ. Ун куҫне тавӑрса, куҫ тӗпне тӗрӗслерӗҫ, чӗрине итлесе пӑхрӗҫ.
— Чирлӗ мар сан аппу. Пӑлахая перет, — касса татрӗ куҫлӑхлӑ тухтӑр.— Апатне лайӑхрах ҫитерес пулать. ҫу, хӑйма, ҫӑмарта кирлӗ.
ҫапах та пире темле хут ҫырса пачӗҫ.
Пӳлӗмрен тухсан, эпӗ ҫӑмӑллӑн сывласа яратӑп, хутне урасӑр пиччене тыттаратӑп. ҫынна сӑмахпах ҫапса хуҫма пулать иккен, — пичче сӑмахӗсем ҫамкаран мӑлатукпа ҫапнӑ пек танлаттараҫҫӗ:
— Хӗрӗм, ку хутран пулӑшу ҫук. Аппуна виҫҫӗмӗш группа ҫеҫ панӑ. Арҫын тухтӑрпа тепӗр хут кӗрсе калаҫ-ха. Вӑл ӑнланма тивӗҫ. Мӗн кирлине тӳррипе кала. Пӗр-ик сехетрен ӗҫ вӗҫленет, ҫавӑнччен кӗт-ха.
Эпӗ хытса тӑратӑп. ӗҫ ҫинчен ыйтса пӗлес вырӑнне урӑхла сӑмах персе яратӑп:
— Тухтӑрсем саланиччен столовӑйне кайса килеетпӗр-ши?
— Килетӗр! Укҫу пур-и? Кайса ҫырткалӑр та каялла килӗр.
Эпир хӗвеллӗ ӑшӑ картана тухатпӑр. Пӳртре вӑрах ларнӑран куҫ хуралса каять, умра сарӑ, симӗс ункӑсем шуса иртеҫҫӗ.
Столовӑйне тӳрех кӗме хӑюлӑх ҫитеймест, — алӑк умӗнче тӑхтаса тӑратпӑр.
- Эсир столовӑйне-и? Кунта пулсан — кӗрӗр. Алӑка ҫаклататӑп. Эпир паян ир хупатпӑр, — тет картлашка ҫинче тӑракан хӗр. Чӑнах, вӑл пирӗн хыҫранах алӑка питӗрсе хурать.
— Хӗрачасем, сире мӗн кирлӗ?
— ҫӑкӑр.
— Паян сутмалӑх ҫӑкӑр ҫук.
Эпӗ аптӑраса тӑмастӑп, анне сӑмахӗсене пуҫра тытса, хӗр манпа килӗшессе пӗлсе, лӳчӗркеннӗ укҫана кӑларса паратӑп.
— Апла пулсан, пире пӗр тирӗк яшка пар. Яшкапа пӗрле ҫӑкӑр пар. Эпир иккӗн.
Пире икӗ чӗл ҫӑкӑр виҫсе параҫҫӗ. Чӗлӗсене асӑрхануллӑн алӑ тупанӗ ҫине хуратӑп. ҫӑкӑрӗ ӑшӑ. Ман ҫӑвара сӗлеке тулать. ҫӗнӗ уйӑх пек икӗ чӗлле халь ҫиес марччӗ.
Ман ӗмӗт — юмах пек: киле кайнӑ чух хирте канма ларӑпӑр та, пӗр чӗллине ҫурмаран хуҫӑпӑр, никамран вӑтанмасӑр вӑраххӑн чӑмлӑпӑр, ӗмӗпӗр... Тепӗр чӗллине киле илсе ҫитересчӗ... Килте виҫӗ татӑк тӑвӑпӑр — каллех ҫӑкӑр ҫимелле пулать!
Пире пӗр чашӑк яшка антарса параҫҫӗ. Анне пире пур ҫимӗҫе те пӗр тан уйӑрма вӗрентнӗ; халь, ҫак яшкапа тӑранмасса сиссе, эпир черетпе ҫиме канашлантӑмӑр. Анчах та Лисук пӗр кашӑк яшка ӑсса иличчен, ӑна ҫӑтса яриччен ӗмӗр иртнӗн туйӑнать. ӗнер эпир унпа кашлич ҫинӗччӗ, те ҫавӑнпа, те шӑннипе Лисук тути чӑмӑркка пек шыҫса тухнӑ, — пӑрӑҫлӑ яшкана вӗрсе сивӗтмесӗр сыпаймасть. Чуна ҫапла йӗкӗлтенине чӑтса тӑраймасӑр, ҫӗнӗ меслет шыраса тупатӑп. Лисук хирӗҫлемест. Халь кашниех умлӑ-хыҫлӑ икӗ кашӑк сыпать. Эпӗ хам пая кап-кап ҫӑтса яратӑп та, Лисук мӗн чул ҫинине шутласа ларатӑп. Вӑл икӗ кашӑк ӑсса илессине кӗтни — хӗртнӗ тимӗре тытса ларнипе танах. Лисук ман асапланӑва чухларӗ курӑнать, ӗнтӗ вӑл яшкине сивӗтсе те тӑмасть, васкать, сыпмассерен ӑхлата-ӑхлата илет.
Тирӗк тӗпӗнчи яшка тата виҫ-тӑватӑ кашӑк пулатчӗ пулӗ, столовӑй чӳречи тӗлӗпе арҫын-тухтӑр иртсе пынине курах кайрӑм. «ӑҫта каять вӑл? Вӗсен ӗҫӗ вӗҫленчӗ те-и? Килелле утмасть-и? Кайран ӑна шыраса тупаймӑн».
— Лисук, эс ҫакӑнтах лар. Яшкана мансӑр ан ҫи. ҫӑкӑра ан тив, — тесе урамалла вирхӗнетӗп.
Тухтӑра хӑваласа ҫитетӗп те хыҫалтан туртатӑп.
— Пичче! Тухтӑр пичче!
Алӑри хута кӑтартатӑп.
— ҫак хутпа пире хӑмӑл ҫултараҫҫӗ-и?
Тухтӑр ман сӑмахсене ӑнланаймасть. Эпӗ тепӗр хут ыйтатӑп.
— ҫак хутпа хӑмӑл ҫултараҫҫӗ-и пире?
— Мӗнле хӑмӑл? Йӗркипе каласа пар-ха.
Сасартӑк тухтӑр пичӗ тӑрӑх ҫак хутпа пире нимӗн те паманнине ӑнкарса илетӗп. Ман умра куҫҫуль тӗтри сиккелет, янкӑр тӳпе хӗррипе ярр! та ярр! хӗвел шӑвать, ун хӗрлӗ ҫути тимӗр витнӗ ҫурт тӑррипе ман паталла юхса килет. Эпӗ йӗркипе ӑнлантараймастӑп. Пирӗн тавра ҫын пухӑннӑ. Урмӑшнӑ сас кӑшкӑрни илтӗнет. Эпӗ кӑшкӑратӑп иккен.
— Эпир вилетпӗр! ӗне усрамасан, эпир вилетпӗр!
Ман ӑспуҫра хӗл каҫӗсенче колхоз улӑмне вӑрлама ҫӳрени пӑтрашать: улӑм ури уй варринче, ҫил ҫинче ларать, туртатӑн-туртатӑн пӑрланнӑ улӑма, ху сиксе чӗтретӗн — ак-ак сана хуралҫӑ ярса тытать...
Имренӗскер, тата хытӑрах кӑшкӑратӑп. Тухтӑр мана ҫурӑмран лӑпкать. Ун сӑмахӗсем ҫӑра тӗтре витӗр чӗтренсе килеҫҫӗ.
— Хулара пулсан, сан аппуна пӗрремӗш группа паратчӗҫ. Халь ун алли-ури сывӑ, ялти ӗҫе хутшӑнма пултарать тесе ӑна виҫҫӗмӗш группа ҫеҫ ҫырса патӑмӑр.
Ӳссе ҫитнӗ ҫынсем йӑнашмаҫҫӗ тесе! Эпӗ юхӑмне пӳлнӗ чула илсе пӑрахасшӑн кӗрмешекен пӗчӗк шыв пек антӑхса каятӑп.
— Тухтӑр пичче, ма ҫапла калан?! ӑна «ухмах Лисук» теҫҫӗ вӗт! ӑнсӑр ҫын ялта епле ӗҫлетӗр? ӗнер ӑна анне чӗкӗнтӗр ҫумлама илсе кайрӗ. Чӗкӗнтӗре ҫум курӑкӗнчен уйӑраймасӑр вӑл пӗтӗмпе туртса кӑларнӑ. Пире бригадир вӑрҫса пӗтерчӗ! ӗҫ кунӗ пама мар, ҫак сӑтӑршӑн тӗрмене лартмалла сире терӗ...
Сас вӑйӗ пӗтрӗ. Эпӗ ӗсӗклесе ятӑм. Тухтӑр мана хӑй ҫумне пӑчӑртать.
— Чарӑн, пӗчӗкскер, чарӑн. Халь каярах юлчӗ, тухтӑрсем саланчӗҫ. Аппуна ҫитес эрнекун ҫавӑтса кил. ӑна тепӗр хут пӑхӑпӑр. Сӑмах паратӑп сана: кӑҫал утӑ ҫулатӑрах. Ку хутне кунтах хӑвар. Аннӳне: «Пурте йӗркеллӗ пулчӗ, хучӗ ҫине пичет ҫеҫ пустараймарӑм», — тесе ӑнлантар. Халь киле вӗҫтерӗр. Каҫ пулать.
Пит-куҫа саппунпа шӑлатӑп та, иклетнипе сике-сике илекен пуҫа ик алӑпа тытса, пӑрахса хӑварнӑ ҫӑкӑра илме чупатӑп.
Столовӑй алӑкне ҫӑрапа питӗрнӗ. Лисук пӳрт ҫумӗнче ларать.
— ҫӑкӑр ӑҫта? — кӑшкӑратӑп эпӗ.
Лисук сиксе тӑрать те ун-кун пӑхкалать. Ун кӗсйи пушшине, аллинче нимӗн те ҫуккине куҫ хупса иличчен сӑнаса илетӗп.
— ҫӑкӑр ӑҫта теп?!
Лисук йӗри-тавра темӗскер шырать.
— Пӗ-пӗ-пелместӗп...
Эпӗ столовӑй чӳречи патне ыткӑнатӑп. Чӳрече хашакӗнчен ҫакланса, ҫӳлелле кармашатӑп: шалта пуш сӗтелсем ҫеҫ.
Эпӗ — каллех Лисук умӗнче.
— ҫӑкӑра ӑҫта чикрӗн?!
Лисук сиксе чӗтрет.
— Пӗлместӗп... Столовӑйне хупмалла терӗҫ те, эпӗ сан хыҫранах тухрӑм. ҫӑкӑрӗ пирӗн мар вӗт... Вӑл сӗтел ҫинчех юлчӗ...
Таврана хура тӗс карса илет. Куҫ умне Лисук ҫеҫ, ҫӑкӑра ҫухатакан ҫеҫ, тӑрса юлать.
Эпӗ каллех малалла ыткӑнатӑп. Ман чышкӑсем Лисука лачлаттараҫҫӗ. Ура айӗнчи ҫӗр тайкаланать. Столовӑй пӳрчӗ пӗр ҫухалать, унтан чӳречисене ҫиҫтерсе ҫывхарать. Чӳрече рамисем ӗречӗпе ларса тухнӑ йывӑҫ хӗрессем пек ман ума ҫитсе тӑраҫҫӗ. Каялла чакатӑп. Алӑсем ҫав-ҫавах тӑпач муклашкисем пек ывтӑнаҫҫӗ. Хурланчӑк ҫинҫе сасса илтсен ҫеҫ, ал-ура лӗнчӗр кайнипе, эпӗ пӳрт кӗтессине авӑнса анатӑп. Кивӗ пӗренесем — ыраш ҫӑкӑрӗ тӗслӗ, пӗрене хушшинчи мӑкран ыраш ҫӑкӑрӗ шӑрши кӗрет. Эпӗ ыталанӑ ҫӗр пичӗ — ҫӑкӑр пӗҫерме хутнӑ кӑмака тӗпӗ пек— вӗри те асамлӑ. ҫӑкӑр тӗслӗ таврара ман аппан пичӗ-куҫӗ ҫеҫ хӗп-хӗрлӗ.
Эпир ҫавӑтӑнатпӑр та чупатпӑр. Сулхӑн каҫ вашӑлтатать. Хӗвел анать. Малти тӳпене ылтӑн ҫыранлӑ, ылтӑн шывлӑ ҫырмасем евӗрлӗ пӗлӗтсем пӑраласа тухнӑ.
Аслӑ хиршӗн икӗ хӗрача — ҫинҫе туналлӑ курӑк ҫеҫ, хыҫран хӑвалакан ҫилпе эпир хытхура пек тайӑлатпӑр.
Пире хирӗҫ пӗр ҫын васкаса килет. Утти — аннен...
Кунӗпе хурланса та ман куҫ типмен иккен, юлашки тумламсем, ӳте хӑпалантармалла вӗрискерсем, анне саппунӗ ҫине тумлаҫҫӗ.
— ҫӑкӑр илсе ҫирӗр-и? — ыйтать анне.
Ӳпкере хӑй-хӑй тӑвать, пыра ларнӑ чӑмӑрккана ҫӑтса та яраймастӑп, сурса та пӑрахаймастӑп. «ҫук, ҫӑкӑр ҫисе пулмарӗ», тес вырӑнне урӑхла сӑмах тухать.
— ҫирӗмӗр, — тетӗп.
— Ачам, эс мӗншӗн юнланса пӗтнӗ? — ыталать анне Лисука.
Лисук ман ҫине пӑхса илет те пуҫне анне саппунӗпе хупӑрлать. Вӑл ӗсӗклет, мана ун хулпуҫҫийӗсем чӗтрени курӑнса тӑрать. Анне ахлатса ярать, пире икӗ аллипе икӗ енчен ыталаса илет.
Куҫсем типеҫҫӗ. Ман чун-чӗре пушхир пек ирӗк. Аннене тухтӑр хушнине каласа паратӑп. Вӑл пӗчӗк ача пек савӑнса каять, кулать, аппапа иксӗмӗре ҫӗнӗ кӗпе ҫӗлесе парасшӑн ӗмӗтленет. Хальхинче ку чӑн пулассӑн туйӑнать...
Тӗттӗм пулнӑ ҫӗре эпир киле ҫитетпӗр. Каҫхи апат хыҫҫӑнах эпӗ ҫывӑрса каятӑп. Мана илемлӗ тӗлӗк курӑнать.
Анне кӑмака хутса янӑ пек. Эпӗ сӗтел хушшинче урок хатӗрлесе ларатӑп пек. Ман кӗнекепе юнашар кӑвас чӗресӗ ларать, паш та паш чуста йӳҫет.
— Ах, тур-тур! Чуста йӳҫсе тӑкӑнать пуль, — ӑшталанать ман анне, кункӑрапа ҫӑнӑх илсе кӗрет те чуста ҫӑрма пикенет.
ҫав вӑхӑтра кантӑкран шаккаҫҫӗ. Эпе чӳрече пӑрне вӗрсе ирӗлтеретӗп. Пӗчӗк ҫавра шӑтӑкран хӑрах куҫпа урамалла пӑхатӑп. Тулта асар-писер тӑман тустарать, ҫил улать. Пирӗн кил умӗнче пӗчӗк ҫуна сӗтӗрнӗ ушкӑн ача тӑрать. Вӗсем мана чӗнме килнӗ.
— Еля, кив улӑм пуҫтарма атя!
Вӗсене эпӗ ҫапла хуравлатӑп:
— Пирӗн лупас тулли утӑ! Ниҫта та каймастӑп! Пӗлтӗр те, улӑм вӑрлама ҫӳренипех, мӗн чул урок сиктертӗм, «иккӗ» илсе тӑтӑм. Мана пӗр класра тепӗр ҫула хӑварчӗҫ. Халь ӗнтӗ эпӗ тӑрӑшса вӗренетӗп те тухтӑра тухатӑп! Тухтӑра тухсан, сире пурсӑра та утӑ ҫултаратӑп!
Ачасем ман сӑмаха те илтрӗҫ, те илтмерӗҫ, тулашакан ҫилпе кӗрмешсе, кӗртсем урлӑ колхоз авӑнӗ еннелле ҫул тытрӗҫ. Ашса тухмалла мар юр ал-урана тӑлласа ачасене турта-турта антарать. Ашшӗсӗр тӑрса юлнӑ ачасем пӗтӗрӗнекен юр юххи ӑшӗнче ҫухалаҫҫӗ.
Пӳртре ӑшӑ. Вучахри юман кӑварӗ ҫийӗпе кӑвак ҫулӑм явӑнать. Анне кӑмакана ҫӑкӑр хывать. ҫӑкӑрӗ ун ҫаврака мар, чӗлӗ евӗрлӗ. Анне, ҫӑкӑрне хӑҫан кӑлармаллине палӑртса, сехет ҫине пӑхса илет.
Эпӗ кулатӑп. Ман кулӑ ӑшчике ӑшӑ сӗт пек ҫемҫетет. Ман кулӑ — хаваслӑх, ҫак хаваслӑха чӑтаймасӑр, куҫсем куҫҫулленеҫҫӗ, вара эпӗ, чи телейлӗ хӗрача, лӗпсӗрех кайса, куҫсене хупатӑп.
Эпӗ ҫӑкӑр чӗлли пиҫсе тухасса кӗтетӗп...